Som vanligt när jag är i Örebro har jag drabbats av identitetskris. Jag vill bara vara full och dum och sådant som jag annars aldrig längtar efter. Men det kanske vore dumt att ge efter. Å andra sidan har jag ingen att göra det med heller, vilket ju gör det till ett icke-problem.
Jag har sju dagar kvar här. Sedan är jag tillbaka i famnen där jag hör hemma. Där jag är önskad. Först då kan jag tänka klart igen.
